"Ser du, Mary! Jag sa ju att han steg av det där skeppet.. "
"Herregud, hans ögon! Jag fängslas i dom mystiska ögonen, rädda mig!"
"Har han smink?"

Ja, jag har smink - men vadå? Jag är faktiskt en pirat, och en pirat ska faktiskt ha kajal.
Jag roar mig med att lyssna på viskningarna och kommentarerna jag får då jag stiger av den minimala träbåten i hamnen. Jag och två andra pirater - båda äldre än mig - säger adjö med kramar. Omanligt? Kanske. Men jag har trots allt känt dom sen början på resan, vilket var för sju år sen. Sju år har jag tillbringat på ett riktigt piratskepp!

Jag sitter ner på gräset i skuggen av ett masstivt lövträd av något slag. Väldigt oexotiskt och tråkigt, efter det jag har sätt. Runt omkring mig går folk omkring - jag sitter faktiskt mitt i denna stads stadspark. Den här hamnstaden ser inte så speciell ut; ungefär som en liten by med massa låga byggnader. För ungefär en timme sedan hade man fått syn på ett stort piratskepp utanför hamnen. En liten båt hade rott iland - jag var en av dom tre som steg av. Dom andra två hette Roger och Oliver. Jag lutar mig bakåt på armarna med benen i kors och känner inte försän då hur stilla allt är. Jag hör inte heller det ständiga skvalpandet från vågorna som slår mot skeppets utsidor. Jag suckar otillfredsställt och sluter mina mörkgröna ögon. Jag vet inte hur länge jag sitter där, men snart hör jag en försiktig tonårsflickas röst framför mig och ett svagt fnitter.
"Kommer du från den där båten från hamnen?", Säger flickan. Jag slår oväntat upp ögonen och granskar snabbt dom tre tjejerna framför mig. Den som pratat har rött, risigt hår och är klädd i jeans och ett linne som visar halva magen. Flickan till höger om henne har blont hår uppsatt i en tofs på huvudet och bär en sockersöt, rosa klänning. Den sista flickan var korpulent och kort - hon hängde nog mest efter tjejerna. Men alla tre tjejer ser ut att vara kring femton, sexton eller något sånt där.
"Jaa.. Vadådå?", Frågar jag med min irländska brytning och pressar fram ett charmigt leende. Det kanske skulle få flickorna att gå härifrån snabbare.
"Irändsk!", Viskar den korpulenta högt.
"Eh.. V-vi bara undra.. ", Säger den med blont hår och ser på mig med vidgade ögon och rodnade kinder. Det fick mig att undra om det var så uppenbart att jag inte var härifrån? Okej, jag är längre, brunare och mer tränad än hela stadens befolkning tillsammans. Jag har en bandana knuten över pannan och ett svärd hängandes vid min sida. Och såklart har jag svart kajal kring ögonen.
"Så var det inte alls!", Säger den korpulenta och ruskar snabbt på huvudet. Jag höjer på ögonbrynen och tycker att dom borde bestämma sig. Den mellersta flickan öppnar munnen för att prata igen.
"Okej, så här var det! Vi såg det där skeppet ute i sjön.. Och sen kom er båt.. " Flickan sväljer.
"Du är en pirat, eller hur?", Avslutar hon avgörande och ser på mig med ett dramatiskt ansiksuttryck som får mig att undra om jag verkligen ska avslöja mig eller inte. Äsch, klart jag ska säga att jag är en pirat - det är ju något jag är stolt över.
"Japp, till hundra procent. ", Svarar jag med ett brett leende och klappar på svärdet längst min sida. Jag trodde för ett tag att flickorna skulle börja skrika av skräck, men dom ler istället stort och rodnar djupare. Jag kommer aldrig förstå mig på tjejer.
"Herregud, jag sa ju det!", Utbrister den blonda till dom andra.
"Men jag såg ju det först. ", Säger den korpulenta irriterat.
"Neej, jag!", Fnyser den rödhåriga. Dom tre tjejerna börjar ett fjantigt bråk. Jag tar tillfället i akt och reser mig diskret upp. På lätta fötter skuttar jag iväg från dom tre tjejerna och försvinner in i folkmängden. Byggnaderna är ljusa och gatan dammig. När jag ser att folk stirrar på mig och mitt svärd, kommer jag på att jag kanske måste ändra utstyrsel lite för att smälta in. Jag stiger in på en slumpmässig affär som jag ser säljer kläder och går direkt fram till en hylla med byxor och ställer mig bakom den. Det är många människor inne på affären, mest vuxna eller gamla, klädda i dyra kläder. Jag ser mig omkring i rummet och flinar - det här måste ju vara stadens dyraste affär. Aldrig att jag tänker betala. Jag smyger fram längst raderna med kläder utan att dra till mig några blickar. Tillsist hittar jag en svart skjorta och drar åt mig den, innan jag skyndar mig fram till en provhytt. Jag drar för det röda draperiet noga och vänder mig sen mot hyttens mitt. Framför mig på väggen sitter en stor spegel, utan minsta tecken på förstörelse, sprickor eller klotter. Genast tar jag upp mitt svärd ur dess skydd och ristar in 'I was here' och gör en piratflagga som alla tänker sig den ser ut - ett orealistiskt kranium och ben korslagda bakom den. Sen tar jag mig tid att granska mig själv i spegeln. Min slitna, bruna läderväska hänger över axeln. Den tar jag av mig. Som sagt är jag lång, tränad och brunbränd. Innan jag gav mig ut på havet hade jag varit en blek och tanig pojk. Men inte längre. Jag har mörkt hår - nästan svart - som hänger i slappa, lena lockar ner till käkbenet. Men som vanligt har jag min svarta bandana över pannan. Ögonen är mörka, nästan så att man inte ser att dom är gröna. Dom understryks av svart kajal. Jag har på mig ett par gröna harembyxor och till det ett vitt linne med flera hål. Ja, okej, det är allt för tydligt att jag är en pirat. Jag kränger av mig det vita linnet, granskar ärren jag har på bröstkorgen och magen, innan jag sätter på mig den svarta skjortan. Den stramar åt lite över axlarna, men inte så mycket att den går sönder i alla fall. När jag är klar tar jag mitt linne och stoppar ner den i väskan, hänger tillbaka svärdet vid midjan och drar sen försiktigt bort draperiet. Jag smyger ut från affären, nöjd med att komma undan. Så, var det så svårt? Tydligen. Jag hör ett högt, genomträngande pip från affären och inser att det måste varit något slags larm på tröjan. Inget synbart, utan ett sånt där minimalt som kunder inte kan se. Alla människor på gatan vänder blicken mot mig och ett krig bryter ut. Poliser omger mig, men jag springer såklart. Jag springer förbi massa byggnader och människor, och ser hur en flagga sticker ut bredvid en dörröppning till en affär. Andfått häver jag mig upp på pinnen flaggan sitter på, tar ett tag om husväggen som rispar upp mina fingertoppar och hoppar upp på hustaket där fajten fortsätter. Tack gode Gud att alla byggnader i staden har platta tak. Polismännen lyckas också komma upp på hustaket och springer efter mig, gormande. Jag tar ett långt skutt över till nästa hustak. Jag behöver bara snegla neråt under hoppet för att se att hela hamnstadens bekfolkning kollar på. Jag håller ögonen på nästa hustak istället. När jag tar mitt andra hopp känner jag att ett rep kastas runt min ena fot. Jag är så nära att komma fram, men repet runt min fot dras hårt och snabbt neråt. Slutsatsen är att jag hamnar med överkroppen på det andra huset, och benen hänger ner mot befolkningen. Lyften pyser ut mig och jag får lov att ta i med alla mina krafter för att ta mig upp helt på taket. Nedanför mig vrålar folk. Huskanten hade hamnat precis lite under bröstkorgen - hade jag brytit ett revben? Det känns så. Men på något vis lyckas jag ställa mig upp att fortsätta springa. Under nästan hopp kastat flera rep upp i luften, men ingen lyckas få tag på mig nu. Jag ser mig om axeln. Wops, poliserna närmar sig snabbt. Har jag saktat in? Ja, det måste jag ha gjort. Dom är bara ett hustak efter mig. Nu saktar jag medvetet om då det gör allt för ont där jag brutit ett revben. Poliserna hoppar över på samma tak som jag. Sakta vänder jag mig om deras håll. Dom fem poliserna ser hotfulla ut - alla kring fyrtio, kraftiga och med pistolet i sina händer. Jag håller ena handen över min bröstkorg och drar upp svärdet med andra handen. Klingan blänker vackert i solljuset, och jag känner hur en droppe svett rinner längst tiningen.
"Vad är det för fel nu då?", Säger polisen som står längre fram än dom andra. Han är muskulös och har svart mustach.
"Äh, inget. ", Svarar jag och anstränger mig för att pressa fram ett leende och låter handen som skyddar bröstkorgen, falla ner till sidan. Polisen fnyser och viftar med sin osäkra pistol mot mig.
"Jag fattar inte riktigt vad du säger.. ", Muttrar polisen skamset. En annan polis som var är lite kortare med blont hår stiger fram. Hans pistol är också osäkrad och riktad mot mig.
"Äru dålig, eller?", Fräser han åt den andra polisen och vänder sen ansiktet mot mig. Han ser både slugare och smartare ut än den andra.
"Vem är du?", Säger den blonda polisen. Jag svarar inte direkt, men när jag gör det låter jag säker.
"Deano, Lucifer, Jesse, Emilio. Jag har många namn. Men vem jag är, är lite svårt att svara på. "
Polisen höjer irriterat - och imponerat - på ögonbrynen.
"Okej, herr jag-har-alldelens-för-många-namn, varför tog du tröjan?", Frågar polisen. Jag ser ner mot tröjan och sen upp på polisen igen.
"Den här? Tja, man måste ju passa in lite. ", Flinar jag. Det värker hemskt mycket vid den brutna benet vid det här laget. Det börjar också värka lite i den armen jag håller upp svärdet med.
"Man betalar för vad man tar, irländare. Och förresten, vart kommer du ifrån?", Fortsätter polisen. Jag blir lite arg för att han använder ordet 'irländare' på ett sett som får det att låta dåligt. Jag hittar inget dåligt med att vara från Irland.
"Jag är från havet. ", Säger jag stöddigt och ger poilen en irriterad blick.
"Havet?", Grymtar polisen, sen inser han vad jag menar. "Är du en pirat?!"
Jag nickar med ett brett grin. Poliserna gick då till attack - det första dom gör är att dra svärdet från min hand, sen slita av mig skjortan. Det får mig att undra om dom kommer våldta mig. Men istället känner jag en knoge under min käke. Det är en rejäl smäll som får det att svarta framför ögonen. Jag hör samtidigt som jag fälls hur en av poliserna skriker till. Det var ett fjuttigt, tjejigt skrik. Men av fasa.
"Ryggen! Kolla hans rygg!", Säger rösten sen. Jag ligger nu på rygg, så en av poliserna sparkar mig i sidan. Sparken får mig att automatiskt vända mig så att jag ligger på mage. Under några sekunder tystnar alla. Till och med stadsborna som hade uppmuntrat poliserna när dom börjat slå mig, var tysta.
"D-det är h-han.. ", Började en annan polis - jag orkar inte vända på mig för att se efter. Men jag flinar då jag fattar vad han pratar om.
"Det är Henry Den Rödögdas andre kapten!", Utbrister polisen med svart mustach. Jag skrattar lätt och inser att det är rätt tillfälle att visa att jag inte är så vek och svag som jag just nu ser ut att vara, så långsamt reser jag mig upp. Ingen stoppar mig då jag går fram till mitt svärd och tar upp det. Jag har två korslagda ärr över hela ryggen. Dom täcker sig från skulderbladen ner till höften och är väldigt otäcka.
"Det är.. ", Fortsätter en annan polis. "J.J!" Publiken som står nere på marken drar efter andan och jag skrattar muntert.
"Precis. ", Ler jag brett mot den rädda skaran poliser. "Ska jag kalla på min kapten, tycker ni?" Mina ögon mörknar. "Kaptenen över världens hav? Han som dödade kungen av pirater och tog dennes tron? Ska jag kalla på Henry Den Rödögde?", Frågar jag hånande. Jag hör ett barn gråta nere på gatan. Det känns lite bra att vara fruktad, men jag önskar bara att besättningen kunde dela stunden med mig. Det hade varit så mycket roligare. Plötsligt hör jag ett skot som kommer bakifrån. Skottet är öronbedövande men inte lika illa som smärtan i axeln. Det klirrar till när svärdet faller i backen.
"Bakhåll.. Är.. Fusk. ", Andas jag ut och lyfter handen mot axeln. Blodet strömmar genom mina fingrar, vilket får mig att undra hur stor kulan var. Jag hinner inte vända mig om för att se vem det var som sköt, för jag sjunker ner på ena knät. Poliserna framför mig är bleka av skräck. Vem kan det vara bakom mig? Rösten jag hör får även mig att blekna.
"Lilla Julius.. ", Säger den starka, irländska rösten. ".. Lär dig att inte stödda imot. " Jag blir sparkad av en rejäl känga mitt på ryggen och flyger fram. Båda den brutna benet och axeln slår i backen, vilken får mig att flämta. Jag vill skrika i smärta, men jag påminner mig om att hela staden just nu ser på. Eller tja, i alla fall hör på. Poliserna kan dock se. Jag känner en spark i sidan, där jag plev sparkad förut och vänds på rygg. En man med mörk kappa, svart hatt och hotfulla, mörka ögon ser ner på mig med huvudet på sned. Han kan inte vara mer än fyrtio.
"Julius, jag vill att du åker ut på havet igen. Säg till Henrik att Dixon hälsar att han borde utnytja sina män bättre och inte bara låta dom gå. ", Fnyser mannen. Jag sväljer hårt och försöker medan jag fortfarande försöker stoppa blöddningen med handen.
"Mina herrar. " Mannen ser upp på poliserna med ett hånfullt och skrämmande leende. "Jag vill att ni låser in den här unge mannen ända tills håret faller av och huden ruttnar. " Poliserna nickar stumt.
"Julius, på återseende. ", Säger mannen ner mot mig och slänger med sin svarta kappa. Jag tvingar mig upp i en sittande ställning och ler ett blekt leende.
"På återseende, far. ", Svarar jag sammanbitet. Min pappa vänder sig om med en drastisk rörelse och springer snabbt härifrån. Hans hopp mellan hustaken är långa och graciösa.
"Du kommer med här. ", Säger den blonda piraten plötsligt och grabbar tag om min blodiga arm. En annan polis tar min andra, och släpar iväg mig. Jag sluter långsamt och utmattat ögonen, och låter mig försvinna ner i ett kallt mörker.